Sista dagen i Norwich

Kort bakgrund först:

När jag flyttade till UK sökte jag jobb i London. Fick anställning via agent på ställe "nära London". Jo visst, bodde man i Camden som vi gjorde först var det 2h resa. Så flyttade tillfälligt till samma stad som företaget, staden Ipswich. Väntade mest på jobb i London, men i brist på något direkt fick jag ta uppdrag i Norwich, en trevlig stad men ytterligare 45 minuter längre från London. Blev sen fast där, och har sedan dess flyttat ner till London pga uppdraget skulle ta slut, sen gjorde det inte det så blev kvar 6 månader till, samt kontoret i Norwich har flyttats till utanför stan, dvs ännu längre bort. Nu igår tog detta äntligen slut.

I ett försök att hinna vara trevlig mot alla samt göra klart en del saker, satte jag mig på tåget 06:30 upp till Norwich. På kontoret straxt efter halv nio..mao för en gångs skull tog det bara dryga 2h som det ska göra, istället för som två gånger tidigare i veckan 3.5h.

Satte direkt igång att jobba, och försökte att inte påminna om att det var min sista dag där. Nån kommenterade att jag verkade lite tjurig, fast visste att det skulle bli sent så försökte jobba i tystnad först.

Vid lunch gick jag till närmsta Sainburys och köpte så mycket kakor och dyl jag kunde bära tillbaka samtidigt som jag höll ett paraply och kämpade mot vrålblåsten på fälten runt kontoret. Slängde ut kakorna på mitt skrivbord, skickade ett mail till samtliga med kort annonsering om kakor och hrm att det var min sista dag.

Snabbt börjar det välla förbi folk förstås, som alla vill kolla lite läget, äta kaka, och i vissa fall bara allmänt fördriva tid. Nu flyger klockan fram, och passerar väldans snabbt 17:00. Nu kan jag återgå till återstående jobb.

Sist att göra var en lång session med en indier, nu i Indien, via sametime(typ msn messenger). Indiern har tagit över ett stycke jobb jag gjort förut (men hatat). Överlämnandet visade sig dock vara en evig process,...ungefär som att skala ett äpple med en sy-nål. Jag skulle nu bara garantera att min sy-nål förstod en ändring jag hjälpt honom göra, en ganska komplex ändring i ett program. Jag hade preppat med massa emails, bilder, förklaringar veckor innan. Sessionen börjar med att han ger sin uppfattning. Säger: "du har visst gjort mest ändringar här va",...och pekar, fantastiskt nog, på den enda komponent som jag inte rört. Känner att tårarna är på väg, men håller mig lugn och börjar förklara. Igen. Klockan tickar. Ser att jag missat tåget kl 19, 20... . Har sen kvar att dels skicka tackmail, sen också se till att inte glömt kvar något. Runt 19:40 är det fortfarande massor kvar, men indiern...som då är i annan tidzon, håller på att klappa ihop, och måste bege sig om 15 minuter. Frågor om vi kan fortsätta på måndag, jag undrar om han skämtar.

Nu tänkte jag mig att jag har 1h till på mig innan sista tåget går, till tackmail och städa undan etc. Blir då avbruten av säkerhetsvakt, som upplyser om att jag måste vara ute innan 20:00, ny policy. Byter till turbo, vräker iväg mail, avslutar hårt med sy-nålen, skiter i städning.

Klockan 19:57 när jag är klar. Letar nummer till taxi, kontoret är ju 6km utanför stan....och ser nu att jag inte har några pengar. Inser att nästa tåg går om 1h, och bestämmer mig för en nostalgisk promenad tillbaka. 45 minuter senare är denna promenad slut, jag är genomsvett, inser att min regnjacka behöver tvättas, för hela jag luktar nu rutten svett när jag kliver in på tåget. Ändå nöjd och glad, för inser att nu är det slut på pendlandet, vara beroende av en järnväg som inte fungerar, bränna oändligt många timmar och jämt vara trött! Whoopeeeee!

Dagen slutar ca 23:30, då är jag hemma, med välförtjänt kvällsmat i form av berg med kryddstark indisk kyckling, samt pommes frites, heja East London och mångfaldigheten.

Sov hårt, tungt och länge.